Recension: Assassin's Creed II

I Spel går det oftast ut på att oskadliggöra sina fiender. Det kan vara på dom mest brutala sätt eller på lite mer diskreta sätt. I Assassin's Creed får man möjligheten att göra båda. Men hur bra funkar detta egentligen? Och är det verkligen så smart att ha en sådan automatiserad kontroll som Assassin's Creed II har?

Assassin's Creed II är ett sandlådespel med fokus på navigering, plattformshoppande och mördande. Och när jag skriver mördande syftar jag absolut inte på lönnmord. I Assassin's Creed II får man väldigt sällan utrymme till att göra ett lönnmord trots titeln på spelet. Man blir ofta konfronterad av vakter som omringar en och som man sedan tar ut en och en.
Avsaknaden av lönnmord gör spelet ganska splittrat. Det som händer i storyn och det du spelar hänger inte så bra ihop som jag hoppats. För storyn är faktiskt förvånansvärt bra och det är synd att den inte blir mer hopkopplad med själva gameplay'et än vad den blir. Det är först senare i spelet som jag tycker storyn och gameplayet  knyts samman på ett bra sätt. Speciellt när man får använda pistolen.

När det kommer till strid har Etzio ett flertal vapen som han kan använda sig av. I vapenarsenalen finns det mesta man kan begära. Knivar, klubbor, svärd, kastknivar, pistol mm. Striderna fungerar men kan bli riktigt långtråkiga när man möter många vakter på en och samma gång. Att gå till anfall först är för det mesta lönlöst då vakterna bara skyddar sig. Det är när vakterna attackerar dig och du får läge till att använda en counter-attack som vakterna blir av med sina liv. Visst, counter-attackerna är riktigt snygga och brutala men det segar ner spelet en del. Jag vill vara lite tuff och kunna hugga ner dom som jag vill, inte behöva vänta på dom så det kan bli min "tur".
En annan sak som också är ganska konstigt är att man får tillgång till vissa vapen som man sedan inte har någon användning för i överhuvudtaget! Och då tänker jag mer specifikt på giftet man kan använda för att förgifta vakterna. När en vakt tar giftet så blir dom galna och börjar svinga runt med sitt vapen tills som tillslut dör. Hur coolt hade det inte varit att förgiftat någon högt uppsatt persons mat eller liknande och sedan se när denne dör? Istället används giftet nästan aldrig. Bortkastad potential i mina ögon.
Men Assassin's Creed handlar ju inte bara om striderna utan också plattformshoppandet. Ezio klättrar smidigt upp på byggnader och hoppar elegant ner ifrån dom. Och allt detta gör man i princip bara med två knappar! Jag har spelat spelet på PS3 och där håller jag inne ena axelknappen samtidigt som jag håller inne X-knappen för att komma in i ett läge då Ezio blir ett parkour proffs. För det mesta funkar detta bra men ibland känner Ezio för att göra på sitt eget vis och jag tappar kontrollen. Detta mer automatiserade kontrollsystem får uppenbara brister i situationer när det gäller att vara exakt. Jag ska hoppa upp på huset och sedan hoppa till nästa hustak men istället hoppar Ezio ner ifrån taket och jag blir liggande pladask på backen. 
Men för det mesta funkar kontrollen helt okej och det är faktiskt ganska skönt att inte behöva trycka på massa knappar för att ta sig framåt.
Det bästa med Assassin's Creed II är alltså inte platformandet eller mördandet. Men vad är då det bästa med spelet?

Say Hello to Mr. Da Vinci

Jo, det är världen man befinner sig i. Städerna känns levande, byggnaderna är fina och framförallt har nästan allting i spelet ett historiskt värde. Allt ifrån att leonardo da vinci är med till att folket på gatorna har tidsepokens kläder på sig bidrar till en mycket speciell känsla. Det känns faktiskt som man är där, fast man bara sitter framför sin TV. Och det är det som gör Assassin's Creed II till en egen och mycket angenäm upplevelse!

Betyget till Assassin's Creed II blir...
8/10
+ Miljöerna, tidsepoken och karaktärerna. Det känns som man är i Italien!
- Dom sega striderna och kontrollen som ibland lever sitt eget liv.