Recension: Crysis 2

Att jag gillar (underdrift!) valmöjligheter och spelarfrihet i spel är väl inte någon nyhet för de som har följt bloggen sedan våra tidiga dagar, men för vissa kanske detta kommer som något nytt!

Hoppa till: Grafik, Multiplayer, Gameplay, Story, AI, Betyg

För mig är spel ett sätt att få leka runt helt fritt, utan någon som bestämmer över mina handlingar, för ett tag - att vara fri helt enkelt! Men i många spel idag finns inte den här möjligheten och jag förstår inte riktigt vitsen med att sätta sig ned vid ett spel där du inte har någon som helst inverkan på spelet runt omkring dig.
Visst borde ett spel ha en bra, solid story som den följer, men upplägget behöver inte därför vara linjärt över huvud taget!

Nog tjatat om mina åsikter kring det ämnet! Det finns ett gammalt inlägg från November 2010 att läsa här, om ni vore mer intresserade.

Crysis 2 är, i all sin ära, ett välutvecklat fps, men har det lagts ned för mycket tid på multiplayer:n må tro, eller har Crytek blivit helt insnöade på att skapa ett tekniskt underverk?

Nej, jag skulle inte säga att Crytek har målat in sig i ett hörn, gällande grafiken, nästan tvärtom! Grafiken är, utan tvekan, det allra vackraste jag sett inom spel, och sättet Crytek har lyckats optimera grafiken för användarens dator på är mästerlig!
Men! - Ett väldans stort sådant desutom!
Valet att lämna ute, inte bara den senaste versionen av DirectX, (DX11) utan också DirectX 10, och istället enbart köra på version 9, förstår jag inte alls!
Det kan ju ligga något i att DirectX-versionen behöver bantas ned en aning för att passa hårdvaran i Xbox 360, men den ska faktiskt klara DX10, och varför i hela världen ska detta beröra PC-versionen av spelet, såvida det inte är direkt portat från konsol till PC..
Dock så ryktas det om att en patch som ska åtgärda detta kommer inom en snar framtid, vilket är lugnande.


För att komma till Multiplayer:n! Personligen tycker jag att Crysis först och främst ett singleplayer-spel, och det känns som det lagts ned väldigt mycket tid på Multiplayer-delen! Den är väldigt väl utvecklad och har en väldigt solid spelmekanism, vilket är väldigt stort plus, men när jag börjar tänka på hur mycket bättre resterande bitar av spelet kunde ha varit om man istället hade lagt kraft och pengar på dem så blir jag lite smått nedstämd.
I och med att Crysis 2 är multiplatform-spel, mer multiplayer, och mer optimerat för en mainstream-publik känns det inte som Crytek har gått in för att göra ett spel i äkta Crytek-anda, utan mest för att känna pengar, vilket jag tycker är riktigt synd!

En tacksam uppgradering i den nya, optimerade Nano-dräkten är, inte bara hur Crytek har bakat ihop Sprint och Strength så du kan använde dem när som helst, men också funktionen att kunna hitta taktiska nyckelpunkter runt om i miljön, vilket jag finner extremt användbart i kritiska lägen.

Att få förslag på vart det bästa sniping-stället är, och varifrån du bäst kan infiltrera objektet är guld värt!



Det ger verkligen gameplay:et en boost, då det annars kan vara svårt att hitta dessa värdefulla ställen när man behöver dem som mest.

Även om upplägget för storyn är utformad på ett sådant sätt att du ska ta dig från punkt A till punkt B är det absolut inte linjärt, eftersom vilket sätt du väljer att ta dig dit på är helt upp till dig själv, precis som i första Crysis. Detta är något jag gillar stark hos ett spel, och jag måste faktiskt säga att Storyn är inte alls lika dålig som den verkade till en början!
Du spelar som marin-soldaten Alcatraz, som lyckas få tillgång till Nanosuit:en efter att ett välbekant ansikte från första spelet räddar dig från ett stort alienskepp, och jag stormtrivs med hur Crytek har valt att göra ytterligare en av sina huvudkaraktärer till en "tyst hjälte". Detta låter mig bilda en egen uppfattning om huvudkaraktären, precis som i många andra spel som har valt att använda denna approach:en till huvudkaraktären, t.ex Far Cry 2, Half life-, Fallout- och Fable-spelen.

Den intelligenta och välslipade
AI:n som utlovades, skymtar jag endast till några gånger under mitt besök i det sönderbombade New York, och jag har inte märkt alls att AI:n, jag denna gången låter smaka bly, har mer vett innanför pannbenet är den jag stötte på i Korea 2007.
Dock så känns alltihop en aning seriösar när fienderna pratar ren engelska och inte bryter på koreanska..


Nu ska ni inte tro att Crysis 2 har en dålig AI, för så är inte fallet - i alla fall inte om man jämför med de flesta andra spelen idag. AI:n är medelmåttig, men det finns även buggar i den. Ett exempel var när jag skulle flank:a mina fiender och kröp runt i kloaksystemet under dem för att komma upp bakom dem. Det gick inte så vidare, då de på något vis visste precis vart jag var och skrek och stojade några meter över mig om att jag minsann inte skulle komma undan med livet i behåll och att de skickade efter förstärkning. Mätaren över hur mycket uppmärksamhet jag hade dragit åt mig låg i bott och jag fick inleda en tuff eldstrid mot mina oförklarligt allvetande fiender frälsta med ett sjätte sinne.

Till skillnad mot första Crysis kommer man i uppföljaren i kontakt med kompetenta aliens som faktiskt kan anses som värdiga motståndare. Om man jämför med de aliens man fick slakta 2007 kan jag vara beredd på att hålla med om att AI:n är väldigt mycket intelligentare nu, då de agerar nästan likadant som de soldaterna man tampas mot.

Jag ber om ursäkt för att recensionen blev så himla lång, men jag hoppas den var värd att läsa!
/Micke

---

Betyg:
Grafik: 8/10
Gameplay: 9/10
Hållbarhet: 9/10

Totalt:
9/10
+ Ett fritt, välpolerat upplägg, med en ny grym Nanosuit och kompetenta Aliens
- Saknar stöd för DirectX 10 och 11 och känns som spelet är släppt främst i syfte att käna pengar

Recension: Assassin's Creed II

I Spel går det oftast ut på att oskadliggöra sina fiender. Det kan vara på dom mest brutala sätt eller på lite mer diskreta sätt. I Assassin's Creed får man möjligheten att göra båda. Men hur bra funkar detta egentligen? Och är det verkligen så smart att ha en sådan automatiserad kontroll som Assassin's Creed II har?

Assassin's Creed II är ett sandlådespel med fokus på navigering, plattformshoppande och mördande. Och när jag skriver mördande syftar jag absolut inte på lönnmord. I Assassin's Creed II får man väldigt sällan utrymme till att göra ett lönnmord trots titeln på spelet. Man blir ofta konfronterad av vakter som omringar en och som man sedan tar ut en och en.
Avsaknaden av lönnmord gör spelet ganska splittrat. Det som händer i storyn och det du spelar hänger inte så bra ihop som jag hoppats. För storyn är faktiskt förvånansvärt bra och det är synd att den inte blir mer hopkopplad med själva gameplay'et än vad den blir. Det är först senare i spelet som jag tycker storyn och gameplayet  knyts samman på ett bra sätt. Speciellt när man får använda pistolen.

När det kommer till strid har Etzio ett flertal vapen som han kan använda sig av. I vapenarsenalen finns det mesta man kan begära. Knivar, klubbor, svärd, kastknivar, pistol mm. Striderna fungerar men kan bli riktigt långtråkiga när man möter många vakter på en och samma gång. Att gå till anfall först är för det mesta lönlöst då vakterna bara skyddar sig. Det är när vakterna attackerar dig och du får läge till att använda en counter-attack som vakterna blir av med sina liv. Visst, counter-attackerna är riktigt snygga och brutala men det segar ner spelet en del. Jag vill vara lite tuff och kunna hugga ner dom som jag vill, inte behöva vänta på dom så det kan bli min "tur".
En annan sak som också är ganska konstigt är att man får tillgång till vissa vapen som man sedan inte har någon användning för i överhuvudtaget! Och då tänker jag mer specifikt på giftet man kan använda för att förgifta vakterna. När en vakt tar giftet så blir dom galna och börjar svinga runt med sitt vapen tills som tillslut dör. Hur coolt hade det inte varit att förgiftat någon högt uppsatt persons mat eller liknande och sedan se när denne dör? Istället används giftet nästan aldrig. Bortkastad potential i mina ögon.
Men Assassin's Creed handlar ju inte bara om striderna utan också plattformshoppandet. Ezio klättrar smidigt upp på byggnader och hoppar elegant ner ifrån dom. Och allt detta gör man i princip bara med två knappar! Jag har spelat spelet på PS3 och där håller jag inne ena axelknappen samtidigt som jag håller inne X-knappen för att komma in i ett läge då Ezio blir ett parkour proffs. För det mesta funkar detta bra men ibland känner Ezio för att göra på sitt eget vis och jag tappar kontrollen. Detta mer automatiserade kontrollsystem får uppenbara brister i situationer när det gäller att vara exakt. Jag ska hoppa upp på huset och sedan hoppa till nästa hustak men istället hoppar Ezio ner ifrån taket och jag blir liggande pladask på backen. 
Men för det mesta funkar kontrollen helt okej och det är faktiskt ganska skönt att inte behöva trycka på massa knappar för att ta sig framåt.
Det bästa med Assassin's Creed II är alltså inte platformandet eller mördandet. Men vad är då det bästa med spelet?

Say Hello to Mr. Da Vinci

Jo, det är världen man befinner sig i. Städerna känns levande, byggnaderna är fina och framförallt har nästan allting i spelet ett historiskt värde. Allt ifrån att leonardo da vinci är med till att folket på gatorna har tidsepokens kläder på sig bidrar till en mycket speciell känsla. Det känns faktiskt som man är där, fast man bara sitter framför sin TV. Och det är det som gör Assassin's Creed II till en egen och mycket angenäm upplevelse!

Betyget till Assassin's Creed II blir...
8/10
+ Miljöerna, tidsepoken och karaktärerna. Det känns som man är i Italien!
- Dom sega striderna och kontrollen som ibland lever sitt eget liv.

Recension: ZTE Blade

Det har blivit allt vanligare att folk söker sig till dessa så kallade "smarta" telefoner, eller som man lite mer korrekt benämner dem: Smartphones. Men allt kommer med ett pris och för att komma över en ny touch-mobil behöver man lägga en redig slant i handen på försäljaren.. Eller?

ZTE Blade är, för Sverige, ett nytt tillskott bland touch-mobilerna, som faktiskt inte kostar skjortan. Blade är ZTEs första mobil i Europa och den lanserades först hos operatören Orange UK i Storbritannien där priset låg runt £99, men här i Sverige får du betala ca 1700kr för luren beroende på var du köper den.
Mobilen är dock inte din standard budgettelefon, p.g.a av den billiga prislappen, utan konkurrerar med storfräsarna från bl.a HTC och Samsung.

Luren kommer packad med Android 2.1, (Kan bero på vart du köper den) en 3.5" WVGA TFT-skärm, en CPU på 600 MHz, 512 MB RAM och en kamera med 3,2 Megapixlar.



Telefonen är smidig att hantera och vilar bekvämt i handen. Den är inte för tung, och inte heller för lätt, så att den på något vis känns billig och plastig. Det är dock en mindre vetenskap att ta sig innanför skalet för att placera sim-kortet och minneskortet (Micro SD, up till 32GB) där batteriet, som har upp till 200 timmars standby-tid och 4 timmars taltid, sitter lägligt placerat.
Efter en heldag av användning (Musiklyssnande, sms:ande, lite surf och lite kameraanvändning) så är batteriet helt slut, men om du däremot inte lyssnar alls mycket på musik eller tar kort räcker batteriet i ungenfär två dagar.

De inbyggda högtalare är väldigt mediokra, och det är här samt på telefonens kameran som den svarta skuggan av prislappen har fallit. Jag ska inte säga att högtalarna är på något vis dåliga, för det är de inte, men de är inte heller det jag skulle kalla bra. De är okej! Någon större svacka i ljudkvalitéten märks inte förrens man kommer upp till maxvolym där kvalitéten skär sig en aning.

Kameran är, precis som högtalarna, medioker och det märks tydligt när man importerar bilderna till datorn och kollar på dem i större format. Bilderna blir oftast väldigt mörka och gryniga, eftersom det inte finns någon blixt eller lampa i telefonen, men den har faktiskt en trevlig autofokus-funktion som funkar riktigt bra, och det gillar vi!
Videokameran är ganska halvkrasslig, och kvalitéten är väl inget att hänga i granen precis, men beroende på vilken videokodning du använder blir filmerna olika, men de når inte upp i nivå med t.ex Iphone.

Exempelbilder där autofokusen har varit som bäst. Klicka på bilderna för att förstora dem.

Som tidigare nämnt är operativet Android, och den versionen mobilen kommer förinstallerad med är Eclair, (Android 2.1) men det kan variera beroende på vilket operatör du väljer att köpa ifrån. Ungefär en vecka efter att jag hade köpt telefonen rootade jag, relativt smärtfritt, om den till Froyo (Android 2.2) och då gick den grymt mycket snabbare, och fick en del fräsigare funktioner. Rekommenderas starkt! Det finns en skitbra guide om hur du enklast går till väga här!

Allt som allt är ZTE Blade en grymt prisvärd telefon, och jag kan lugnt säga att det inte finns någon annan smartphone på marknaden i samma prisklass som slår denna luren!
Så om du är ute efter en bra, billig Android-telefon som håller måttet mer än väl, då är ZTE Blade något för dig!

+ Bra prestanda för bra pris!
- En sunkig kamera utan varken blixt eller lampa.

Recension: Koss Porta Pro Limited Edition

För ett tag sedan gick mina in ear-lurar sönder helt och hållet och jag bestämde mig för att nästa par hörlurar jag köper ska f*n i mig inte vara in ear, för de går åt som smör för mig och jag hinner knappt använda dem i tre månader innan de är helt och hållet förbrukade.

Så när jag var till Teliabutiken för att plocka upp min nya ZTE Blade (Recension på den kommer) svängde jag förbi Teknikmagasinet och köpte mig ett par Koss Porta Pro-lurar. För att få det hela en smula exklusivare valde jag dock 25 års jubileumsutgåvan, där innehållet varierade an aning från den vanliga utgåvan.


Nedan följer lite bilder och själva recensionen. Läs och njut!

Jubileumsutgåvan av lurarna fick man i en fin svart box innehållande ett litet häfte om Koss, ett massivt samlarmynt, som jag inte riktigt vet vad jag ska göra med, en skinnbag att lägga lurarna i, (Har dock inte lyckats få ned hörlurarna i den..) en 3,5- till 6,3mm ljudkontakt i guld och själva lurarna såklart.
Hörlurarna ser en aning annorlunda ut jämfört med den vanliga utgåvan, då de har detaljer i silver medan de vanliga har blåa detaljer.
Sladden är även den annorlunda, eftersom den nu är i tyg och inte plast, vilket gör att den inte trasslar ihop sig och är mer lätthanterlig och slitstark.

Passform

Hörlurarna passar riktigt bra på öronen och stannar även kvar där, till skillnad från många andra lurar jag har haft. Hanteringen av dem är riktigt smidigt och det är busenkelt att justera storleken på dem, så att de passar just ditt huvud. De känns dock en aning billiga eftersom lurarna är lite halft lösa, för de ska kunna passa öronen bättre, men det är inget som egentligen har någon större betydelse.

Ljudkvalitét

Ljudet är rent ut sagt gudomligt och man hör varje instrument klart och tydligt. Basen är kanske inte den allra fetaste, men är fortfarande riktigt grym. Ljud utanför lurarna stör inte alls, och vinddrag är inte heller ett problem om du cyklar nedför en backe t.ex.
Man kan dock höra vad folk säger runt om en om man säker musiken en aning, så att du är inte helt och hållet isolerad från omvärlden, som du är med ett par in ear-lurar i öronen.

Hållbarheten

Eftersom jag bara har haft lurarna i ca en vecka kan jag inte säga allt för mycket om hållbarheten, men hittills har den var bra och utifrån vad jag har hört från andra så är den riktigt bra, så jag lämnar det med det.

Helhet

Koss Porta Pro är ett par riktigt bra lurar och för den prislappen jag fick dem för är de verkligen suveräna. Jag hade dock kunnat sparat in någon hundralapp om jag hade köpt dem över internet, men om något skulle strula med dem är det bara att bege sig till butiken med kvittot i hand så löser sig det hela, och det är en trygghet som inte internet kan ge mig.

---

Betyg:
Ljudkvalitét: 10/10
Passform: 10/10
Hållbarhet: 9/10

Totalt:
9/10
+ Ljudfrossa när den är som bäst!
- Lurarna känns en aning billiga.

Recension: Mass Effect 2

Tänk dig en grymt påkostad, interaktiv hollywoodrulle med ett helt egenformat slut, där alla de moraliska valen du gör påverkar storyn på ett helt unikt sätt! Där har du Mass Effect 2 i ett nötskal!
Jag är inte ensam om att anse att det självklara valet till titeln som årets spel 2010 är storspelet Mass Effect 2, med sin stora variation av klasser, karaktärer och rymdpistoler.

Normandy står i lågor och besättningen rusar i panik mot nödkapslarna, men oturligt nog hinner inte Commander Shepard borda sin nödkapsel, utan finner sig snart i omloppsbana runt en närliggande planet.
Ca 2 år senare vaknar han upp på en rymdstation ägd av Cerberus, som har spenderat otaliga summor för att återuppväcka honom från de döda. Det visar sig att the Reapers, och the Collectors är tillbaka och hotar att utplåna hela mänskligheten, men det ska du som Commander Shepard se till att stoppa!


Eftersom jag spelade Mass Effect 2 på PC, kunde jag leka runt med grafikinställningarna för att ändra lite hur jag ville, och jag måste säga att det är ett otroligt snyggt spel rent grafikmässigt.
Det är riktigt maffigt att se när ditt rymdskepp Normandy SR-2 glider runt bland meteoriter och rymdskräp i mellansekvenserna.




Ljudupplevelsen i Mass Effect 2 var varken bättre eller sämre än i de flesta andra spelen nuförtiden, men det går verkligen inte att jämföra med ljudet i t.ex Battlefield Bad Company 2, som verkligen var något utöver det vanligt.
Något som dock roar mig en smula är faktumet att man hör hur ditt rymdskepp swischar fram genom världsrymdens vakuum, vilket är helt ologiskt med tanke på att ljud inte kan färdas i vakuum.. Men vad gör det? Alla ljudeffekterna gör det ju så mycket häftigare! ;)

Själva spelkänslan i spelet finner jag helt fenomenal. På det sättet BioWare har blandat Sci-Fi-RPG med tredjepersons-action är helt genialisk! Det jag gillar allra bäst är hur de moraliska valen du gör utformar hela spelet, samt funktionen att importera din Shepard från första spelet och alla de valen du gjorde där, som direkt avspeglas i tvåan.

Det enda negativa jag kan säga om Mass Effect 2 är att det känns för kort. Det är egentligen inte alls ett kort spel, och jag spenderade goda 25 timmar med det, men jag vill ha mer ändå! Det finns dock en hel del DLC att hämta som spinner spelet vidare med mer karaktärer, mer side-quests, mer planeter.. Mer av det goda det vill säga!

---

Betyg:
Grafik: 9/10
Ljud: 8/10
Hållbarhet: 10/10

Totalt:
10/10
+ En suverän story, med underbart gameplay!
- Spelet skulle ha varit en aning längre!

Recension: Pacman: Championship edition DX

Wakakakaka.
Jag är Pacman.
Jag vill äta gula prickar.

Under 80-talet var det Pacmans storhetstid. Han blev en stor ikon för hela spelindustrin och även om man inte kunde något om spel i övrigt så visste de flesta vem Pacman var.
Men varför blev Pacman så populärt? Jo, Pacman har nämligen en väldigt stor styrka.
Det är nämligen väldigt enkelt att spela. Man styr med styr-korset. Ditt mål är att äta dom gula prickarna och se upp för spökerna. Enkelt!
Förra året gjorde Konami sitt kanske smartaste drag på flera år. Dom gjorde nämligen ett NYTT Pacman spel. Och då menar jag verkligen NYTT!

I Pacman: CE: DX så är det spöktagandet och fruktätandet som ligger i framkant. Visst, dom gula prickarna är kvar men är nu inte lika centrala som i originalet.
När man äter en frukt kommer det fram gula prickar på banan och när man äter upp dem så kommer en ny frukt fram på banan och så fortsätter det. Enkelt!
Spökena är fler än någonsin och jagar Pacman i flock. Men när Pacman lyckas äta en stor gul prick ändras Spökenas färg och blir nu ätbara. I en häftig effekt äter Pacman upp spökena och poängen strömmar in. Enkelt!
Om Pacman skulle bli träffad av ett spöke förlorar man ett liv samt att hastigheten går ner. När liven är slut blir det Game-over. Enkelt!


Det enda nackdelen jag kan komma på med spelet är det inte finns ett Multiplayerläge. Det hade varit hur kul som helst att tävla med en kompis om vem som kan få mest poäng.
Men tyvärr finns det alltså inte..
Men allt Pacman Championship Edition DX gör är helt fantastiskt!
I en värld full med storbudgetspel, tung story och trasiga röstskådisar behövs vår gula lilla hjälte mer än någonsin. Och nu är han här för att stanna.

Betyget till Pacman Championship blir..
9/10
+ Pacman är roligt igen! Riktigt roligt till och med!
- Var är Multiplayern?
Spelet finns att ladda ner på PSN och Xbox live arcade för ca 90 kr.

Recension: Cresyn Hörlurar In-Ear C750E

Riktigt bra ljud är något utav livets alla goda kvalitéter och utan ljud hade livet troligtvis inte varit lika roligt. (No hard feelings alla döva) Men i sinom tid kommer alla våras öron tappa skärpan pga ålderns hårda dom, och därför bör vi njuta av allt härligt ljud medan vi kan.

För ett ganska bra tag sedan fick jag ett par nya in-ear lurar från Cresyn, nämligen C750E. De fungerade riktigt bra fram till nyligen.

---

Ljudkvalitét

Ljudet i dessa hörlurarna är både skarpt och fylligt, och frekvensen kan nå nivåer mellan 8 - 27,000 Hz, vilket är riktigt bra jämfört med andra hörlurar i prisklassen, så om du är ute efter riktigt bra ljud är detta ett bra val.

Passform

Passformen på lurarna är ganska medioker, men problemet med dem är att de mer än gärna vill glida ur öronen för att hänga menlöst i luften, vilket gör det (Tro det eller ej) omöjligt att höra musiken i dem. Detta är grymt frustrerande och jag önskar att passformen vore gjort på ett annat sätt.

Hållbarhet

Hållbarheten är rent ut sagt kass, då de just nu, efter tre månaders användning glappar i den vänstra luren. Jag måste dock erkänna att jag inte har handskats med dem på det allra bästa sättet, men inte heller rent ut sagt dåligt. När jag inte använder dem ligger de ihopvirade i fickan, och det är väl det som har tärt på dem antar jag.

Helhet

Allt som allt fungerade lurarna bra, (Om man tryckte in dem långt i öronen och petade till dem då och då, för att hindra dem från att falla ur..) då det fungerade dvs.

---

Betyg:
Ljudkvalitét: 7/10
Passform: 4/10
Hållbarhet: 2/10

Totalt:
4/10
+ Fylligt ljud.
- Sönder efter tre månader redan?

Recension: Vinnie Vole's Existential Nightmare

Ett enkelt spel om en mentalt instabil sork - Det är väl så man sammanfattar Vinnie Vole's Existential Nightmare i en mening. Faktum är att det är faktist svårare att sammanfatta spelet med mer än en mening, pga av dess kort- och enkelhet.

Du spelar som den deprimerade sorken Vinnie och ska ta dig omkring i rummet du befinner dig i. Efter en stund faller du - Vinnie ihop på golvet och börjar gråta. Till slut tar du upp en pistol och pressar den hårt mot tinningen, varpå du bestämt trycker ned pistolens avtryckare och en svart skärm med texten "Your fault" blir synlig.

---

Betyg:
Grafik: 1/10
Ljud: 1/10
Hållbarhet: 1/10

Totalt:
1/10
+ Gratis?
- Du spelar som en sork!

Spelet finns att ladda ned här!
Gameplay finns att se här!

Recension: Batman Arkham Asylum.

Licens spel är intressanta. För det mesta är de inge vidare. Dom kan användas som en kvälls tidsfördriv men knappast som något mer.
När jag var yngre brukade jag och mina vänner roa oss med att spela James Bond spel vilket vi tyckte var jätte kul. Att spelet var ett licens spel spelade ingen roll, vi sköt på varandra och hade ur-kul.
Sen dess har jag inte spelat något bra licens-spel, tills nu!

Batman är en intressant hjälte. Han har inga direkta superkrafter utan tar ner sina fiender med rå styrka, högteknologiska prylar och sin egna list. Detta gör honom till en väldigt intressant ”spel”hjälte. För hur ska man spela ett spel med en hjälte, utan vapen och inga superkrafter?

Spelet spelas genom 3 olika sorters gameplay mekaniker (fast ibland ändras dom marginellt). Slagsmål, stealth och utforskande av miljöerna. Batman är smidig och han klarar sig bra i alla dessa olika områden. När det luktar slagsmål går Batman självsäkert in bland sina fiender. När fienderna upptäckt honom utbrister dom ”It's the BAT!”. Jag ler självsäkert. En fiende närmar sig med ett ilsket humör och gör sig reda på att attackera. Precis innan han träffar mig så trycker jag ner trekants knappen på min handkontroll och Batman utför en sanslöst snygg kontrings attack. Fienden ligger nere och hans kamrater reagerar med att attackerar mig, alla på en gång! 

Batman arkham asylum kan ha det bästa fighting systemet i ett äventyrs-spel någonsin! Det går fort, det är simpelt och framförallt riktigt snyggt! Och som grädden på moset avslutas det sista slaget på den sista fienden i sällskapet med en skön slow-motion effeckt. Läckert!

Dock tycker jag fienderna tål lite mycket stryk ibland och man får puckla på dom flera gånger innan dom går ner för räkning. Lite synd tycker jag då jag som Batman vill känna att jag har ett övertag och inte behöva läxa upp samma fiende flera gånger om.

Dörren gnisslar till när jag öppnar den och träder in till ännu ett spöklikt hus. Jag börjar röra mig framåt men slutar tvärt när jag hör röster. Jag sätter igång min ”Detectiv mode” för att på ett smart sätt se mig omkring. Det detective mode gör är att Batman får förmågan att se allt i omgivningen på ett väldigt tydligt sätt. Jag ser nu fiender genom väggar, Sprängbara väggar lyser nu lite svagt orange och dörrar gör sig lite tydligare.
Jag spejar fram och ser att jag har några beväpnade skurkar bara några meter framför mig. Batman må vara en hejare på att slåss men mot dessa fiender med vapen står han chanslös, om man inte är försiktig.

Jag använder min batclaw för att svinga mig uppåt, där skurkarna inte ser mig. Där spejar jag över dom och tar ner dom en för en. Detta kan man göra på olika sätt. Man kan likt en falk dyka över en skurk och överrumpla honom. Man kan även smyga sig på dom bakifrån och göra en tjusig stealth kill. Det finns många flera sätt att ta ner dom på men jag känner inte för att avslöja dom här, det nöjet är upp till dig själv.

När rummet är tomt på skurkar så tittar jag mig omkring med min supersyn för att hitta den rätta väggen till mitt mål som tydligt blivit markerat på kartan. Här tycker jag faktiskt att spelet kan bli lite otydligt. Detta kan bero på att i detective mode så blir allt väldigt mörkt omkring sig så det blir svårt att se vad som är vad. Om det inte är markerat förstås. Man kan säga att spelet får lite zelda vibbar, man fastnar och sen när man väl kommer vidare så tänker man ”aahha, var det så enkelt.” I längden känns det lite tråkigt men för det mesta så funkar utforskning bra. Synd dock att detective mode gör spelet mycket fulare, för vanligtvis är spelet verkligen otroligt snyggt! Ett litet minus till är också att man oftast bara kan ta en väg fram. Jag tror spelet hade mått lite bättra av att inte vara så linjärt men det är inget stort minus.

Att spela Batman Arkham Asylum är absolut en stor styrka men att uppleva Batman Arkham Asylum är spelets stora charm. Rösterna, grafiken, ljudet, designen, kärleken till källmaterialet är helt otrolig! Det känns som rocksteady studios tänkt på varenda liten plätt på Arkham. Allt är otroligt genomarbetat och stämningen är på topp! Dock försvinner musiken ibland och det tycker jag är synd. Speciellt när man är ute på promenad på den otroligt stora fängelse gården då det hade varit trevligt med lite musik som sällskap.

Jag tror aldrig att jag blivit så överaskad av ett spel som med Batman Arkham Asylum. Visst, jag har läst recensionerna och sett dom bra betygen spelet har fått men det har verkat för bra för att vara sant. Men nu vet jag, Batman Arkham asylum är verkligen ett otroligt kul och bra spel. Dess presentation kan jämföras med Bioshock, om än inte ännu bättre. Helt klart ett av denna generations bästa spel.
Spela det, upplev det och NJUT.

Batman Arkham Asylum: får

9/10

+ Miljöerna, stämningen, upplevelsen!
- Lite linjärt gameplay, lite seg livade fiender ibland