En av de faktorerna som, enligt mig spelar allra störst roll gällande om ett spel är roligt är
valmöjlighet.
Ta ett spel så dom Fallout 3, t.ex! Vad vore det utan de fria, stora miljöerna och alla valmöjligheterna?
Jag tror att om inte spelet hade haft några valmöjligheter alls, utan att man bara följde en förbestämd väg rakt genom hela storyn och inte fick agera god/ond på egen hand, så hade Fallout 3 rent ut sagt varit ganska värdelöst och tråkigt!
Det var just det - alla de valmöjligheterna och olika dörrarna de öppnade upp, som gjorde Fallout 3 till det där lilla extra för mig. Plus att man inte gav dig som huvudkaraktär en
karaktär, utan att man fick bygga upp den helt själv, precis som i Half Life spelen där man spelar som den tystlåtne Dr. Gordon Freeman. Han är varken snäll eller elak, glad eller arg, smart eller dum. Han är precis den man gör honom till, varken mer eller mindre och det gör att det är väldigt lätt för mig som spelare att relatera till karaktären jag spelar.
Två andra spel jag verkligen tycker mycket om är Far Cry 2 och Fable 2 som gallant mixar valmöjligheter med en egen karaktär man själv får bygga up stories runt om.
För mig är det helt ointressant att spela ett spel där jag blir tilldelad en roll som någon jag inte alls kan relatera till och blir tvungen att följa en viss väg genom storyn oavsett hur dum den än må vara. (Jag tänker inte nämna något stort, populärt krigsspel.)
Jämför scenen då
*SPOILER* din hund blir skjuten *SPOILER* i Fable 2 med scenen då
*SPOILER* Macarov skjuter dig som Joseph Allen *SPOILER* i uppdraget
No Russian i Modern Warfare 2. Jag bryr mig helt ärligt inte ett dugg över Allens död, för jag kommer ändå bli tilldelad en ny roll som någon helt annan i nästa uppdrag, men då hunden dör i Fable 2 blir jag faktiskt riktigt arg och lite rörd.
Det rör mig mycket mer då min trogne kompanjonen, som varit med mig genom hela spelet dör, än när någon soldat jag knappt kan placera in i storyn bara dör helt tvärt.
Länge leve valmöjligheter och frihet!
