8 nov. 2010

Valmöjligheter inom spel


En av de faktorerna som, enligt mig spelar allra störst roll gällande om ett spel är roligt är valmöjlighet.

Ta ett spel så dom Fallout 3, t.ex! Vad vore det utan de fria, stora miljöerna och alla valmöjligheterna?
Jag tror att om inte spelet hade haft några valmöjligheter alls, utan att man bara följde en förbestämd väg rakt genom hela storyn och inte fick agera god/ond på egen hand, så hade Fallout 3 rent ut sagt varit ganska värdelöst och tråkigt!


Det var just det - alla de valmöjligheterna och olika dörrarna de öppnade upp, som gjorde Fallout 3 till det där lilla extra för mig. Plus att man inte gav dig som huvudkaraktär en karaktär, utan att man fick bygga upp den helt själv, precis som i Half Life spelen där man spelar som den tystlåtne Dr. Gordon Freeman. Han är varken snäll eller elak, glad eller arg, smart eller dum. Han är precis den man gör honom till, varken mer eller mindre och det gör att det är väldigt lätt för mig som spelare att relatera till karaktären jag spelar.
Två andra spel jag verkligen tycker mycket om är Far Cry 2 och Fable 2 som gallant mixar valmöjligheter med en egen karaktär man själv får bygga up stories runt om.


För mig är det helt ointressant att spela ett spel där jag blir tilldelad en roll som någon jag inte alls kan relatera till och blir tvungen att följa en viss väg genom storyn oavsett hur dum den än må vara. (Jag tänker inte nämna något stort, populärt krigsspel.)
Jämför scenen då *SPOILER* din hund blir skjuten *SPOILER* i Fable 2 med scenen då *SPOILER* Macarov skjuter dig som Joseph Allen *SPOILER* i uppdraget No Russian i Modern Warfare 2. Jag bryr mig helt ärligt inte ett dugg över Allens död, för jag kommer ändå bli tilldelad en ny roll som någon helt annan i nästa uppdrag, men då hunden dör i Fable 2 blir jag faktiskt riktigt arg och lite rörd.
Det rör mig mycket mer då min trogne kompanjonen, som varit med mig genom hela spelet dör, än när någon soldat jag knappt kan placera in i storyn bara dör helt tvärt.

Länge leve valmöjligheter och frihet!

31 okt. 2010

3D. Framtid eller dåtid?

Hej igen. Var ett tag sedan jag bloggade. Skola och annat har tagit tiden ifrån mig, men nu tänkte jag att det är dags igen.

3D är något som blivit alltmer vanligt i dagens samhälle. Och då menar jag inte att verkliga verkligheten utan den virtuella verkligheten.

Idag så gick jag på 3D-bio för första gången. Dock var det ingen storfilm utan bara en dokumentär om dinosaurier på Naturhistoriska museet i Stockholm. Men salongen vi vistades i var tydligen Sveriges största 3D biograf så det får väl gillas som godkänt (rätta mig om jag har fel :-D )


I början var det häftigt. Dinosaurierna kom ut ur skärmen och hälsade på mig i biosättet. Det var häftigt och trevligt. Efter en stund började jag dock upptäcka en viss irritation, då det började klia på min näsa där glasögonen satt. Ett visst obehag liksom och det vill inte ge sig! Fick under en kort tid av filmen hålla i glasögonen framför mig, istället för att låta dem obekvämt vila på min näsa.

En annan sak som var lite jobbigt var att själva 3D-effekten försvann ibland och skärmen blev suddig. Det kanske berodde på glasögonen, men, men..
Så HD och 3D går alltså inte ihop? Låter inte lovande..

Så då kommer frågan: "Vill man ha 3D film/spel i vardagsrummet hemma?"
Mitt svar är: "Nej". Inte med dessa glasögon iaf.

F.E.A.R. 3 Releasedatum


F.E.A.R. 3 kommer enligt utgivarna Warner Bros. finnas i butikerna den 22 Mars, 2011, i USA. Om man förhandsbokar spelet hos Gamestop får man med Paxton Fettels sidearm The Hammer, ingame.
Spelet släpps till PC, PS3 och Xbox 360.

Källa: IGN

24 okt. 2010

Rock Band 3

Rock Band spelen kan vara de allra roligaste party-spelen jag spelat. De funkar lika väl då man sitter helt själv inne på kammaren och inte har något vettigt för sig, som på festen tillsammans med vännerna.
Den 29 oktober i år släpps Rock Band 3, och med det släpps uppdaterade versioner av plastinstrumenten. En ny realistisk gitarr, trummor med bättre pedal, hihat och cymbaler, och en keyboard.


Gitarren, som följer med nya spelet, ska vara en uppdaterad version av den från de föregående spelen och är utrustad med sex stålsträngar.
Istället för fem stora noter på gitarr-halsen, vilket den nuvarande gitarren har, finns nu, hela 102 noter, utfördelat på 6 strängar och 17 band, precis som på en äkta elgitarr. Med dessa kan man spela mer exakta ackord och individuella noter.


Här är en video av USA TODAY, som visar upp den nya gitarren:






Keyboarden spänner ut sina tangenter över endast två oktaver, vilket jag tycker är lite klent, då jag spelar piano/keyboard i verkligheten och känner att ett fullskaligt keyboard känns mer relevant.
Den ska ha en midi-utgång, så att man kan koppla in den i sitt finfina ljudkort och använda den i ett musikprogram, vilket är ett stort plus.


Spelet verkar bra och jag väntar spänt till 29/10!

22 okt. 2010

Recension: Batman Arkham Asylum.

Licens spel är intressanta. För det mesta är de inge vidare. Dom kan användas som en kvälls tidsfördriv men knappast som något mer.
När jag var yngre brukade jag och mina vänner roa oss med att spela James Bond spel vilket vi tyckte var jätte kul. Att spelet var ett licens spel spelade ingen roll, vi sköt på varandra och hade ur-kul.
Sen dess har jag inte spelat något bra licens-spel, tills nu!

Batman är en intressant hjälte. Han har inga direkta superkrafter utan tar ner sina fiender med rå styrka, högteknologiska prylar och sin egna list. Detta gör honom till en väldigt intressant ”spel”hjälte. För hur ska man spela ett spel med en hjälte, utan vapen och inga superkrafter?
Spelet spelas genom 3 olika sorters gameplay mekaniker (fast ibland ändras dom marginellt). Slagsmål, stealth och utforskande av miljöerna. Batman är smidig och han klarar sig bra i alla dessa olika områden. När det luktar slagsmål går Batman självsäkert in bland sina fiender. När fienderna upptäckt honom utbrister dom ”It's the BAT!”. Jag ler självsäkert. En fiende närmar sig med ett ilsket humör och gör sig reda på att attackera. Precis innan han träffar mig så trycker jag ner trekants knappen på min handkontroll och Batman utför en sanslöst snygg kontrings attack. Fienden ligger nere och hans kamrater reagerar med att attackerar mig, alla på en gång! 

Batman arkham asylum kan ha det bästa fighting systemet i ett äventyrs-spel någonsin! Det går fort, det är simpelt och framförallt riktigt snyggt! Och som grädden på moset avslutas det sista slaget på den sista fienden i sällskapet med en skön slow-motion effeckt. Läckert!
Dock tycker jag fienderna tål lite mycket stryk ibland och man får puckla på dom flera gånger innan dom går ner för räkning. Lite synd tycker jag då jag som Batman vill känna att jag har ett övertag och inte behöva läxa upp samma fiende flera gånger om.

Dörren gnisslar till när jag öppnar den och träder in till ännu ett spöklikt hus. Jag börjar röra mig framåt men slutar tvärt när jag hör röster. Jag sätter igång min ”Detectiv mode” för att på ett smart sätt se mig omkring. Det detective mode gör är att Batman får förmågan att se allt i omgivningen på ett väldigt tydligt sätt. Jag ser nu fiender genom väggar, Sprängbara väggar lyser nu lite svagt orange och dörrar gör sig lite tydligare.
Jag spejar fram och ser att jag har några beväpnade skurkar bara några meter framför mig. Batman må vara en hejare på att slåss men mot dessa fiender med vapen står han chanslös, om man inte är försiktig.


Jag använder min batclaw för att svinga mig uppåt, där skurkarna inte ser mig. Där spejar jag över dom och tar ner dom en för en. Detta kan man göra på olika sätt. Man kan likt en falk dyka över en skurk och överrumpla honom. Man kan även smyga sig på dom bakifrån och göra en tjusig stealth kill. Det finns många flera sätt att ta ner dom på men jag känner inte för att avslöja dom här, det nöjet är upp till dig själv.

När rummet är tomt på skurkar så tittar jag mig omkring med min supersyn för att hitta den rätta väggen till mitt mål som tydligt blivit markerat på kartan. Här tycker jag faktiskt att spelet kan bli lite otydligt. Detta kan bero på att i detective mode så blir allt väldigt mörkt omkring sig så det blir svårt att se vad som är vad. Om det inte är markerat förstås. Man kan säga att spelet får lite zelda vibbar, man fastnar och sen när man väl kommer vidare så tänker man ”aahha, var det så enkelt.” I längden känns det lite tråkigt men för det mesta så funkar utforskning bra. Synd dock att detective mode gör spelet mycket fulare, för vanligtvis är spelet verkligen otroligt snyggt! Ett litet minus till är också att man oftast bara kan ta en väg fram. Jag tror spelet hade mått lite bättra av att inte vara så linjärt men det är inget stort minus.


Att spela Batman Arkham Asylum är absolut en stor styrka men att uppleva Batman Arkham Asylum är spelets stora charm. Rösterna, grafiken, ljudet, designen, kärleken till källmaterialet är helt otrolig! Det känns som rocksteady studios tänkt på varenda liten plätt på Arkham. Allt är otroligt genomarbetat och stämningen är på topp! Dock försvinner musiken ibland och det tycker jag är synd. Speciellt när man är ute på promenad på den otroligt stora fängelse gården då det hade varit trevligt med lite musik som sällskap.

Jag tror aldrig att jag blivit så överaskad av ett spel som med Batman Arkham Asylum. Visst, jag har läst recensionerna och sett dom bra betygen spelet har fått men det har verkat för bra för att vara sant. Men nu vet jag, Batman Arkham asylum är verkligen ett otroligt kul och bra spel. Dess presentation kan jämföras med Bioshock, om än inte ännu bättre. Helt klart ett av denna generations bästa spel.
Spela det, upplev det och NJUT.

Batman Arkham Asylum: får

9/10

+ Miljöerna, stämningen, upplevelsen!
- Lite linjärt gameplay, lite seg livade fiender ibland
Twitter Delicious Facebook Digg Stumbleupon Favorites More

 
Powered by Blogger